2023
ARTSCAPE 2023 VÄNERSBORG
Vänersborg
14 – 25 August
The telephone game
The project’s creative theme is playful and experimental: A “telephone game” where the creative baton is passed from art history to a local wordsmith and onto the mural painters.
Artscape picked nine easily recognisable classical pieces of art to start – nine local writers crafted texts inspired by the chosen pieces – the texts provided inspiration for the muralists. Finally resulting in a group of larg-scale murals in Vänersborg, each with its own chain linking back into art history.
Hokusai → Sheqiri → Gore
Rynkor har ristats in
likt vågor på ditt ansikte
Och du står stadigt kvar
väntandes på stormen
som aldrig kommer
Yllka Sheqiri
Gore
Mondrian → Dahllöf → Etnik
Skönheten lämnade…
Hon tog med sig allt.
Jag har inget kvar att säga, inget kvar att utrycka.
Här sitter jag tom, med mina skarpa kanter. Fyrkantig på en rund planet.
När man har skalat bort allt som är vackert återstår en ungkarlslya. Där hon lämnade kvar en röd, en blå och en gul kudde.
Jag har kejsarens nya kläder på mig.
Max Dahllöf
Etnik
af Klint → Halvardsson → Noodls
Ungdomsyrsel
Du bar havet i fickan
lätt som en snäcka
vätan mot låret
en kall kick
när du sprang i spiraler
kring en nedlagd stad
och skrek åt sniglarna
att hålla sig undan
Du var beroende av fartvind
och lösa trådar
soluppgången en mandarin
du fångade i munnen
Du drogs till paletter
stänkte färg på alla orättvisor
blandade hejvilt
tills det skar sig
Doften av tång
slingrade kring dina ben
medan du ritade cirklar i gruset
och stod stilla i två sekunder
Tids nog skulle du hinna till framtiden.
Louise Halvardsson
Noodls
Hopper → Hansson → L'Ghacham
motivationen har sipprat iväg
i höstdimman som ångat bort
din röklukt ur min hud
kaffet du gav mig drack jag
trots att jag ville ha kvar minnet
från en jag glömt vem det är,
hon lämnade sin kopp i baren
den kvällen du visade mig
hur man kan ses på ett nytt vis
du visade mig att magkänslan
inte finns eller går att lita på
för nu är jag ensam igen och avlägsnad
ett frostigt novemberskelett
ett frostigt novemberskelett
har spolat ner sitt hjärta i gatubrunnen,
det fanns aldrig plats för kärleksliv
från realiteten och ditt sätt
Ellen Hansson
Mohamed L’Ghacham
Workshop → Elina Metso
Vänersborgsbor i alla åldrar hjälpte till att ta det kreativa steget mellan uråldrig grottmålning och modern muralmålning i en workshop arrangerad av Artscape. En rolig dag med många skratt och mycket färg. Tack till Barnens Kastanj och Niklasbergsvägen 9.
Elina Metso
Anguissola → Almér → Rupit
Du kommer att se på oss och tänka “oj, vad de är lika”, men du bedrar dig. Visst har du hört det förr? Att skenet kan bedra. I själva verket finner var och en av oss sin like i någon helt annorlunda. Någon som inte ens är med i bilden. Historien vill gärna ha det annorlunda, men du måste ha i åtanke att mycket händer utanför ramarna.
Du kommer att se på oss och tänka att vi lär oss de nödvändiga dragen av de som gått före. Visst har du hört det förr: mamma är lik sin mamma. För att spela just det här spelet krävs behärskning av olika slag. Här kastas minsann inga tärningar på vinst och förlust! Behärska spelet; behärska dig själv. Amman håller koll!
Ändock. Inget är så svart och vitt som det i förstone ser ut. Samma mamma, samma amma, men min ena syster spelar för att vara bäst, den andra för att leka och den senare kommer alltid att vinna och den förra att fråga sig: var, var gick det fel? Jag gjorde ju allting rätt! Varje val av pjäsförflyttning, valet av klänningstyg och inte ens ett hår på mitt huvud låg fel.
Jag svarar min syster att det är dags nu, dags att lossa hårbandet, skaka på huvudet och låta håret falla fritt. Vi ser ut över en historia med långt fler än femhundra år av damoffer för att hålla kungens stånd, så jag säger till henne: ”det är ditt drag nu”. Här gäller det stå eller falla! Kanske någon som inte ens är med i bilden förstår. Kanske rentav att det är du – du som kommer att se på oss och tänka.
Elin Almér
Kathrina Rupit
Kahlo → Ghotbi → Alves
När våren var vårt namn
Jag föddes när våren bestämde sig för att aldrig sluta. Den svalde allting i en sådan fart att det enda vi kände till var svala vindar som smekte våra kinder och växter som bara steg och aldrig försvann. När jag färdades genom byarna omgavs jag alltid av berg så robusta att jag kände mig som en flod. Vi gick nakna över fälten och när vi blödde lät vi det droppa över grödorna som snart skulle bli ett med våra kroppar igen. Kvinnorna lät håret växa lika hejdlöst som våren och när de vinkade böljade det ner över deras läppar, under deras armar och längs deras ben. Ibland flätade vi ihop oss i varandra och bildade en enda skog. Ingen skulle plundra oss tänkte vi.
Men en dag såg jag mitt första fallande löv. Den virvlade så vackert att hela byn kom ut för att titta. En efter en föll de. Barnen rullade i högarna och alla skrattade. När vattnet ändrade smak spottade vi hela dagarna långa. Försökte få ur oss det bittra som satt sig överallt. Till en början sken huden så klart att alla sköljde sig en extra gång. Men sedan kom utslagen. Vi kliade hela nätterna långa. Satt i stora cirklar för att hjälpa varandra skrubba bort det osynliga giftet. Sedan började blommorna vissna. En efter en dog de. Då började vi skrika. Min mor kastade sig på marken och grät jämte sina systrar. Luften luktade. Inte av syrener och hyacint utan av maskinerna som gick på högarv på andra sidan byn.
En kväll samlades alla under stjärnorna som börjat slockna. Jag mindes inte längre vem som var vem. Mörkret hade tagit över och suddat ut deras drag. Våra hår hade börjat lossna och vi satt inte längre ihop. Vi blev tvungna att börja bära namn. Att klä vår nakna hud i färger som skulle skilja oss åt. När vi ropade till varandra blev det svårare att höra jämte allt brummande och pumpande från andra sidan. Vi ställde oss i led den natten och knöt fast oss i varandras tygstycken, de som hängde som en avart runt våra midjor. En efter en bar vi stockar och stenar. Kände hur vi ömsom tyngdes ner i marken och ömsom lyfte när den bredvid tog över. Det var gryning när vi var nära slutet. Vi såg på varandra och nickade. När den sista raden var borta släpptes forsen fri från dammen. Vattnet svalde allt. Oss, byn men också maskinerna. Under ytan såg jag hur min mor log. Såg hur allting växte på bottnen.
Sanna Ghotbi
Tamara Alves
Monet → Hansson → Oa
Jag ska inte stanna, men jag tar av mig mina skor.
Placerar dem prydligt intill varandra i gräset, som när jag är hemma hos någon annan på besök.
Jag vill inte göra mig för bekväm,
ändå lägger jag mig raklång på mage, och kikar ned i vattnet.
Låt mig få vila här en stund, det gör så ont innanför pannan.
Jag vet att jag har bråttom hem,
men jag vill ligga här ett litet slag, vid dammen, med alla näckrosorna, och betrakta den gamla bron som sträcker sig från den ena sidan över till den andra.
Med lätt hand, rör jag vid den blanka ytan. Som när hon sover och jag inte vill väcka henne, men inte kan motstå att dra fingrarna över hennes kind.
Dammen är så skön.
Jag sträcker ut min långa tunga.
Jag vet att jag inte borde, inte egentligen,
men jag vill komma den så nära jag kan.
Jag lapar i mig.
Det smakar illa,
men jag fortsätter dricka,
tills jag känner hur det börjar bubbla och skvalpa runt i magen.
Somliga näckrosor kan vara giftiga tror jag,
men inte de här,
här finner inget som kan göra mig ont.
Jag plockar först en vit,
den är nätt och öm i min hand.
Jag kan inte låta bli, kan inte låta den vara.
Jag äter kronbladen en och en som apelsinklyftor.
Sedan en gul,
sedan en vit igen och sedan en rosa.
Jag ska resa mig och bege mig hemåt, men nu har jag blivit så trött. Så trött att jag sakta kravlar längs med vasskanten, som en sköldpadda. Kallsvettig och svag når jag fram till bron.
Jag kryper målmedvetet uppåt. Här ska jag vila, tänker jag, här ska jag lägga mig ned en stund.
Men det snurrar i huvudet nu.
Mitt inre vrider sig,
det är på väg upp.
Jag greppar tag i räcket, försöker på alla sätt och vis värja mig, trots att det inte finns någonstans jag kan ta vägen.
Det rör sig i en båge inom mig, från djupet, upp genom min hals.
Jag lutar mig ut över dammen och sedan kommer allting ur min mun, i kaskader om tre.
En tår lämnar min ögonvrå.
Sörjan glider omkring där nere på vattenytan,
gult, rosa, vitt och grönt,
färger som stillsamt lägger sig intill varandra,
och åter tar formen av rosor,
för att sedan skingras och försvinna ur sikte.
Det är dags att gå hem.
Jag reser mig i min fulla längd.
Får syn på de sargade blommorna som ligger utspridda över nejden,
och det höga gräset som vikt sig under min tunga kropp.
Det var inte meningen,
jag hade inte menat något illa.
Jag börjar söka efter mina skor, snörar ivrigt upp och knyter dem. Det tar alltid så mycket längre tid att få på dem än av.
Jag ska bara skölja mig om munnen innan jag går.
Den tunga doften gör mig illamående,
ändå kupar jag min hand och tvättar mitt ansikte.
Det känns så skönt,
så lent.
Jag sträcker ut min långa tunga.
Lapar i mig.
Nora Hansson
Doa Oa
Abbasi → Malmqvist → Granberg
Vad gör en ärla till en ärla?
Ovanstående fråga är ett bra exempel på en ingång till en filosofisk diskussion med avstamp i ontologins terminologi för att försöka ringa in tillvarons djupaste essens. Att försöka definiera vad som är vad, vad som kommer först – hönan eller ägget – eller bringa klarhet i om språket föregår tanken eller tvärtom – det och inget annat utmärker verkligt intressanta och bra frågor, fenomenologiska frågor. Fenomenologins fader, Hussrl visste hur han skulle orsaka huvudbry bland intellektuella, konstnärer och andra vanliga döda genom sina postulat om varats befintlighet eller obefintlighet.
Konstnären René Magritte hävdade även han att saker och ting inte alltid var vad de föreföll att vara. En pipa som avbildats på en duk är till exempel inte nödvändighetsvis en pipa. Är inte nödvändighetsvis fenomenet självt. Magritte kallade detta för Bildernas bedrägeri. Kanske en sanning utan modifikation där en bild är en bild är en bild av ett objekt. Och inte mer med det.
Att försöka fånga ärlans själ är någonting annat – och är kanske just det som konstnärer sysslar med. Men det ställer krav på dennes förmåga att definiera världen utifrån och genom ärlans egen blick. Att för ett tag bosätta sig i en sädesärlas huvud är dock inte särskilt lätt. Det kräver mod och fantasi. Viljestyrka, envishet och talang. En måste verkligen ge upp allt det en som människa håller för heligt och sant.
Ibland blir ärlan då bara ett svart och knivskarpt streck på duken. Ett streck bland alla andra streck. Men det är likväl en ärla.
Och då får en som konstnär vara nöjd.
Gurli Malmqvist
Charlie Granberg